medierad

I natt kom beskedet att Michael Jackson, kungen av pop, är död. Ni som känner mig väl vet att jag är ett stort fan av MJ, så när jag hörde nyheten blev jag chockad. Fram till klockan ett i natt följde jag de amerikanska tidningarnas nyhetsflöde i hoppet om att de svenska medierna skulle ha fel i sin rapportering. Men icke. "Detta händer inte, inte han. Vad fan händer nu!?", var tankarna som flög runt i huvudet på mig. Men konstigt nog var det inte bara med sorg jag tog emot den tragiska nyheten. På något sätt var det väntat och jag kände mig nästan lättad över att det var slut: applåderna kring den forna superstjärnan hade sedan länge slocknat i medierna, och enda gången hans namn nämndes var när Jay Leno eller någon annan amerikansk kommiker gjorde sig lustig över hans märkliga liv och beteende.
En man som sedan barnsben levt för musiken och för att stå på scen kan inte leva utan sin publik. Det går bara inte. Och bevis för detta är troligtvis den planerade come back-turnén - ett sista försök att få sin tyngande ekonomi på fötter och sparka liv i drömmen om att få glänsa en sista gång. Men orken fanns nog inte. Den var död sedan länge. Kungen hade blivit en narr.

Inte sedan 50-talet då Elvis Presley erövrade flickors hjärtan världen över, har någon artist betytt så mycket för sin publik som MJ. Frågan är nu bara vem som ska ta över stafettpinnen som kung av sin genre? Och efter en snabb sondering av den musikaliska terrängen är mitt spontana svar: ingen. Kungen är död, länge leve kungen.

Michael Jackson, "The King of Pop", är död. Detta bekräftar amerikanska medier i natt. För cirka fem minuter sedan för att vara exakt, men i Sverige har Jackson varit död sedan 23-tiden. I Sverige har samtliga medier uppgivit en källa för dödsbeskedet, nämligen den "välrenomerade" nöjessajten TMZ.com, en källa de amerikanska tidningarna inte verkar vilja ta i med tång. Svagt SDS, DN och SVT.

Jackson blev 50 år gammal och lämnar tre barn efter sig.

Mer om denna tråkiga nyhet imorgon. God natt vänner.

I lördags var farbror väldigt trött efter midsommarens galej och stohej, men i söndags drog han, Patrik och Kjell ut sina föråldrade och trötta arslen på stan och kollade in utställningen "Sonic Youth etc.: Sensational fix" på Malmö konsthall. Det legendariska rockbandet gästade Malmö i våras och drog då med sig den ambulerande utställningen som är en kartläggning av bandets 30-åriga karriär. Foton, filmer och möjlighet att spela in sin egen SY-låt borgade för en snygg, spännande och samtidigt lite svår utsällning. Och så var det. Som sig bör när det gäller SY antar jag. Så pallra er dit om ni är i Malmö, det är gratis.

Just det, i måndags utanför Popolino, vid Davidhalls torg, såg jag denna italienska skönhet. Och genast kände jag att en vacker uppsyn som denna förtjänar att begagna mitt mediala utrymme en smula. Så varsågoda mina vänner.

Från och med i dag är jag en del av Sydsvenskan, eller Sydsvenska Dagbladet Snällposten som jag envisas med att kalla det i mitt eget huvud. Fast egentligen jobbar jag inte på Sydsvenskan utan på Kompetens i Skåne, vilket är ett rekryteringsbolag för hela SDS- koncernen. Och eftersom att jag är ett fullständigt blåbär i den redaktionella världen så kommer jag inte jobba på själva tidningen SDS utan på de mindre bladen TA, HD, City, KD med flera. Eller ja, om de har behov av en sjukt hungrig springvikarie vill säga. (Själv trodde jag iofs att det begreppet försvann med Jan Guillous  polisonger nån gång på 70-talet, men jag är inte den som märker ord..)

Med det sagt, tåt oss alla hålla tummarna för en otursfylld sommar för reportrarna i SDS-koncernen ;)

1. I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free
2. My Baby Just Cares For Me
3. Sugar In My Bowl
4. The Thrill Is Gone
5. Sinnerman

Och lyssna nu, det blir test nästa gång vi ses..

Strax efter presidentvalet i förra veckan belägrades gatorna i Irans huvudstad Teheran av missnöjda väljare. Valfusk hävdar medborgarna och slåss nu i tusentals med både näbbar och klor för demokratisk rättvisa.
Valfusk alltså. Jag är skeptisk. Irans medborgare är som bäst spelpjäser i världens mest pinsamma ursäkt till demokrati. Ordet val är nämligen direkt kopplat till just demokrati, ett ord som president Ahmadinejad inte ens kan stava till.
Precis som i forna Sovjetunionen, när kommunistledarna klappade sig för sina demokratiska bröst och kallade till val, är presidentvalet i Iran endast ett spel för galleriet, dvs "medborgarna" och omvärlden. I själva verket handlar det inte om riggade val och valfusk, Nepp, i själva verket är fanns det nog aldrig något val. Valurnorna är blott demokratiska soptunnor i mullornas tjänst - obamhärtigt gapande med enda syfte att vilseleda iranska folkets hopp om rättvisa.

I Iran är kvinnor enligt lag underställda män. I Iran straffas homosexualitet med döden. I Iran styr "moral" och Sharia. I Mellanösterns pärla Iran finns inget utrymme för varken val, diskussion eller reson, och ve den jävel som försöker säga något annat - då blir det 10 000 ton trotyl i huvudet och en riktigt, riktigt lång och kall kärnvapenvinter till jul.

Att sätta rubriker är bland det svåraste en journalist möter i sitt arbete. Rubriksättning kräver kunskap, timing och fantasi. Rubriken ämnar att fånga ögat, locka till läsning och viktigast av allt: sälja lösnummer!
Runt Möllevången i Malmö är affärsinnehavarna kända för att vara kreativa. Och framför allt när det gäller skyltning och annonsering. Här har vi alla mycket att lära, jag menar "Vet Ni!!"
- nej vad då, vad är det som händer, är det något jag BORDE veta? Nu gäller det fan att agera fort, här är det nåt riktigt bra på gång!
Med en sådan rubrik hade Expressen utan problem kört om Bladet. Sanna mina ord!



Och framför allt med en löpsedel som denna: uppenbarligen säljer butiken halva extranycklar.. eller?

Dvs på El giganto, los super marcado del electronica! Och ganska kul var det - kul att träffa alla kollegor igen, kul att se hur butiken förändrats men samtidigt förbli den samma. Dock var det oerhört jobbigt att som ny på sin gamla arbetsplats lämnas ensam som enda säljaren i butiken under 30 minuter. Fattar ni, 30 minuter. Själv. Bland världens mest krävande kunder. Skrämmande..
Men jag klarade biffen. Galant, om jag får säga det själv. Nu hoppas jag bara att Sydsvenskan ringer in mig för gott så att jag aldrig behöver komma tillbaks till detta hellhole on earth..

Jag vill passa på att hälsa familjen Nilsholm välkomna till bloggen. Ni är så fina båda två.

Överförfriskad, väldressad man i garderobskön: Alla har en story, men ingen lyssnar.
Jag: ...

Vecka 31 bör ni alla läsa Trelleborgs Allehanda. Då kommer nämligen jag vikariera som reporter i "Trellehulla", palmernas stad. Och fuckar jag inte upp det totalt efter det kommer även Sydsvenskan, Ystad Allehanda, City och Helsingborgs Dagblad utnyttja mina tjänster under sommaren. Åtminstone om jag får tro Sydsvenskans eminenta rekryteringskonsult Carin. 
Tack för det Carin. Jag ler inombords. Både stort och brett.
Och likt Gert Åke Fylking - mannen som en gång uppfann "propellern" - har jag egentligen bara en vettig sak att säga: ÄNTLIGEN!


Palmernas stad i all sin prakt

1. Autumn leaves
2. My Funny Valentine
3. The Thrill Is Gone
4. I Fall In Love To Easily
5. Sad Walk

I dag drog jöken (handelsrätt) igång. Första dagen i skolan och givetvis kom jag för sent, men det överraskar nog ingen antar jag. Men det värsta är att en ond cirkel riskerar att formas: klassen består av cira hundra slöa studenter och föreläsningarna hålls i en enorm hörsal. Det innebär att man kan komma hur sent som helst utan att någon varken märker det eller bryr sig. Förenat med livsfara om man som jag är patologiskt morgontrött och gärna snoozar ett par gånger extra varje morgon. Brr.

Nej, riktigt så illa är det inte. Och om sanningen ska fram så jag ser faktiskt fram emot en sommar i juridikens tecken. Det råder en skön dikotomi inom handelsrätten - inga entydiga svar men ändå alltid svar på tal. Kan bli en kul utmaning. Och ja, jag ska försöka komma i tid i fortsättningen. Jag lovar.

"Vad märkligt, det sticker ut ett rör där mellan stenarna", säger Simon medan vi går mot bilen. Jag som tidigare läst om ett hemligt rum i en av pirarna i Malmö i Sydsvenskan, hoppar nyfiket ner på stranden och kryper in i det bäcksvarta hål som leder in under piren. Efter ett par minuter famlandes i makadam, rutten tång och totalt mörker hittar jag slutligen en meterhög dörr på glänt. Försiktigt och något motvilligt går jag in. Ett cirka 15kvm stort rum visar sig i det dunkla ljuset från springan bakom mig. "Känns konstigt att gå med skor inomhus", tänker jag medan vi tassar över den nylagda ekparketten. 
Väggarna är vitmålade och har på sina ställen fått ge plats åt ett par massiva stenbumlingar som varit för stora att schakta ut. Längs en långsidan löper en grov trästock som antagligen varit en mast på en båt någon gång i tiden. Mörk och sprucken vittnar den om hårda stormar och oväder, men i dag en utmärkt sittplats för nyfikna Malmöbor på upptäcksfärd.
Med hjälp av den klena lampan i Simons SonyEricsson-mobil hittar vi en ask med choklad och en hälsning från byggarna. Men ingen av oss är vidare sugna på godis, särskilt inte godis inuti en pir, så vi låter dem ligga.
På en hylla ligger en gästbok att skriva i, och just som jag börjar kladda ner några väl valda ord hör vi ett prasslande ljud utifrån. Uråldriga instinkter får mitt hjärta att slå fortare - vem fan kan det vara? Kan någon ha hört oss? Kanske är det polisen, kanske får man inte ens vara under en pir så här? Men min hjärtfrekvens återgår snart till det normala  - genom det lilla hålet kryper en liten skallig man med stora glasögon. På bred småländska hälsar han upprymt och synar oss intensivt. "Vad fan är oddsen att en annan upptäckare ska komma och upptäcka just i dag", tänker jag och ler vänligt. "Bara han håller snoppen innanför brallorna nu", tänker den något mer skeptiske Simon och tar ett demonstrativt steg bakåt. 
--- 
"Piren" är ett konstprojekt skapat av Nils-Petter Löfgrens och Erik Vestman. I hemlighet byggde de det lilla vardagsrummet utan varken myndigheters eller medborgares vetskap. Efter att de i våras slutligen avslöjat sin hemlighet för Sydsvenskan visade de upp sitt verk för konstintresserade Malmöbor under hiphopfestivalen "International Urban Arts Manifestation". I dag tillhör rummet inuti piren alla. Så länge som vädrets makter låter den finnas kvar vill säga. 
Tryck HÄR om ni vill läsa mer om"konstprojekt "Piren". Se även grabbarnas egna bildspel om bygget. Grymt snyggt. 


Den lille mannen skriver något läskigt i gästboken.

Ge mig nu bara ett jobb någon, så blir jag glad!