Cheesy
Ibland är det inte enbart av ondo att gå upp klockan sex på morgonen.
Ett nödvändigt ont
I morgondagens tidning toppar vi åter igen med nyheter kring det mc-gäng i Anderslöv som TA likt hökar bevakat under sommaren och hösten. Då var det en polisman som inte förstod sitt eget bästa och var ambassadör för klubben, imorgon handlar det om deras anknytning till ett ökänt mc-gäng som börjar på B. Och spindel i detta infekterade nät av feta bikers och potentiell kriminalitet, är jag.
Under förmiddagen satt jag och min nyhetschef i möte med Sydsvenskans krim-chef och diskuterade framtida vinklar och personlig säkerhet - vad gör vi om och när telefonsamtal från gängen börjar strömma in, vilka rutiner gäller om jag eller någon av de två andra byline-innehavarna upptäcker att huset vi bor i bevakas av gängen (För vi är nämligen tre som står som författare nu mera. Vi inbillar oss att risken att sprängas i luften är mindre då - naivt kanske men det känns tryggast så.). Och mitt i det här frågar jag mig: är det värt det?
Svaret på frågan kan jag bara sia om i dagsläget. Kanske är det så att jag redan vid första mötet med dessa mc-snubbar känner "Fan vad har jag gett mig in på!?", eller så segrar den envishet och känsla av jävlaranamma som drev mig till att bli journalist i första taget. Vi får väl se.
Viv la reporter san frontiers!
Ett förtydligande
Härom kvällen fick jag frågan om jag inte var nöjd över att bli citerad av en av Skandinaviens största dagstidningar (underförstått att det borde du vara din dryge jävel). Och givetvis är jag det. Blogginlägget var rent och skärt skryt från min sida. Inget annat. Men hur fan skulle det se ut om jag inte maskerade min stolthet. Jag är ju trots allt svensk..
Trägen vinner
Ett genomgående tema bland mina vänner i sina karriärers startgropar, är att ingen egentligen har något att berätta bortsett från att man jobbar som fan. Och så är det. Även för mig - är jag inte i Trelleborg och sliter så harvar jag på det gudsförgätna extrajobbet.
Å andra sidan gillar jag att arbeta och har alltid gjort (Även om mina vänner här nere i Malmö envisas om att sprida elaka rykten om motsatsen. Jag tänker framför allt på påsen, Maria..).
Jag har liksom aldrig trivts med att gå runt och dra, att inte vara till någon nytta. Och faktum är att jag frukar arbetslöshet och ålderdom. "Vad fan ska jag ta mig till", tänker jag smått panikartat i min ensamhet när sommarlov eller längre ledigheter närmar sig. Tragiskt egentligen.
Så, jag är och förblir en arbetsnarkoman. I morgon går jag på min 22:a arbetsdag i oktober (!), och med det sagt har jag bara mig själv och kebabmannen i Trelleborg att skylla om jag skulle trilla död till golvet inom en snar framtid. Puss.
Katt i hatt
Av någon outgrundlig anledning finns det en uppsjö av bilder på katter som liknar diktatorer på nätet. Förlåt för min barnslighet, men jag kunde helt enkelt inte låta bli att puffa lite för min favorit..
Credd
Hur vet man att man verkligen har lyckats, jo om man creddas i Danmarks största tidning. Verkligen skitkul alltså, särskilt då danskar är så bildade och medvetna människor... verkligen... kul..
The king is alive
"– Ojoj, vad det ska svängas. Det kommer bli ett sådant drag att antalet höftoperationer kommer öka lavinartat lagom till jul", säger Skånes mest välmeriterade och märkliga Elvis-imitatör om sin nya show som i december går på Parken i Trelleborg.
Utan tvekan den sjukaste intervju jag någonsin gjort..
PS. Missa inte ljudklippet längst ner i artikeln. Skånes egen Elvis sjunger "Love Me Tender" a'capella.
Oj vad fel det kan bli..
Jag vet inte om ni uppmärksammade den stora snackisen i medierna idag, men enligt en färsk rapport är kvinnomisshandel det vanligaste brottet bland poliser. DN valde att belysa nyheten stort i såväl papperstidningen som på nätet. Dock glömde de nog att kolla vilken myndighet som annonserade just idag, och framför allt, i vilket syfte..
För er som inte kan läsa den pyttelilla texten i screenshoten: Om du har vant dig vid att ha blåmärken över hela kroppen ... då ska du absolut komma till oss
- Polisen, brott i nära relationer.
Hamas svar på bollibompa
Björnes magasin är för mesiga barn. Här visar Hamas barnen i Gaza vart skåpet ska stå.
Morgonpromenad
I stort sett varje dag promenerar jag Kungsgatan ner mot Amiralsgatan för att antingen ta bussen till Trelleborg eller för att sätta mig på Café Basement, varifrån jag försöker bedriva min ytterst blygsamma frilansverksamhet.
Varför tar jag inte bussen till Södervärn och svettas som vanligt folk då? Jo, just därför. Malmös stadsbussar är alla ocharmiga, äckliga och deprimerande. Inget gott kan någonsin kommit ur de gröna åbäkena. Sanna mina ord.
Nej, då spatserar jag hellre längs Malmös otvivelaktigt vackraste promenadstråk omgiven av vackert utsmyckade jugendhus och småfryser lite. Det kan det fan vara värt.
Lugnet före stormen
Så här har min helg sett ut. Ensam och lugn. Men låt inte skenet bedra, jag må ha varit i stort sett ensam på redaktionen under helgen men jävlar i min lilla låda vad det har jobbats. Lördagen var slö och inget hände. Det vill säga bortsett från stormen som drog in över Skåne. Men det ska mycket till innan lite stormvindar skapar rubriker i Trelleborg - The windy capitol of Sweden. Men så framåt kvällen kom uppgifter in om att kommunens jägare skjutit en lastbilschaufför i Trelleborgs hamn. "För bra för att vara sant", tänkte jag skeptiskt och ringde lite slött upp till polisen för att kolla sanningshalten i tipset. Men mycket riktigt, kommunjägaren hade varit ute och skjutit duvor i hamnen, dragit en kula genom ett plåttak som styrt om kulan rakt i benet på en litauisk lastbilschaufför. Ja jag säger då det.
Efter samtal med jägaren, som utan problem kunde hålla sig för skratt, valde vi dock mot Sydsvenskans vilja, att ställa knäcket till morgondagen (dvs att skjuta artikeln på framtiden, för er som inte är inbitna medie-nördar). Sagt och gjort, "det fixar jag snabbt imorgon", tänkte jag sturskt. Men så klockan 9 i morse när jag med sömndruckna ögon gjorde en snabb koll på webben såg jag att brandkåren Trelleriffa ryckt ut på höstens hittills största utryckning: Skånelänga totalförstörd i brand, två äldre personer förda till sjukhus.
Och så var det resten av min "lugna" söndag, polisringningar, snack med brandchefer och utgivningsfrågor med Sydis. Ingen vila, ingen ro - fan vilket spännande jobb jag har! :)
