Moment of clarity
Det finns vissa stunder i livet då jag stannar upp och verkligen känner efter. Lyssnar. Känner. Och verkligen inser.
Det kan vara tillfällen då jag äntligen verkligen fattar grejen. När polletten efter flera år trillar ner och jag slutligen ser sambandet som tidigare var fullständigt oklart för mig.
Men det kan också vara så enkelt som när jag har lite tid över och sätter mig ner för att lyssna på en gammal skiva och upptäcker ett nytt ljud, ett gömt ackord eller bara hur bra kvaliteten på inspelningen är.
Just denna känsla av att upptäcka något tidigare oupptäckt, fick jag idag. Och givetvis skedde under lyssnandet på husgurun Townes van Zandt, på min sinnessjukt vettiga stereo. Jag vet att jag tjatar om denna man, men satan i gatan vilken fantastisk artist. Och vilket fantastiskt hantverk sen.
Avnjutes bäst i min lägenhet på ett par välbyggda B&W-högtalare. Välkomna.
Han lurade dem alla
Stunden är inne..
..för mitt första stora reportage i Trelleborgs Allehandas att gå i tryck. Reportaget handlar, som ni alla säkert vet vid det här laget, om hur storbedragaren Torgny Jönsson gick från att vara elevrådskassör till "maffians bankir", och hur han lyckades lura hundratals stackare på mer än 120 miljoner kronor.
Efter en del meckande med grafikavdelningen och allehanda tjafs med redigeraren, fick vi under kvällen slutligen till ett riktigt snyggt knäck, om jag får säga det själv. Fem helsidor plus bildspel med grafik på nätet – ett riktigt genomarbetat tjyvapaket, helt enkelt :)
Mindre upplyftande är dock att såväl Eniro som Hitta.se publicerar mina uppgifter, trots att jag uttryckligen bett min operatör om att inte finnas med på dessa sidor. Suck, jag blir så trött. Dessa glada jävla snärtor på Tre alltså. Att de aldrig lyssnar! De borde alla utsättas för offentlig bespottning á la medeltid i minst en veckas tid. Sopor.
Som tur har jag Loppan som vakthund de närmaste dagarna. Så bara kom, alla ni kriminella typer som vågar utmana attackmonstrets vrede. men gör det på egen risk, hälsar Loppan, morr!
Läs reportaget i morgon på www.trelleborgsallehanda.se
Tålamod, schmålamod
Detta inlägg har skrivits tidigare. Men du kanske inte känner igen det. Och det är kanske inte så konstigt då jag skrev det för bara tio sekunder sedan. Japp, så illa är det. Något gick fel. Av misstag råkade jag slå till bajs-styrplattan precis när jag drog fingret över fliken i webläsaren. Rutan stängde ner och inlägget blev ett minne blott..
Nu är klockan så pass mycket att jag inte pallar skriva om texten (Typ 1000 tecken lång. Knäcken). Istället låter jag bilden och följande korta snutt till text, tala för sig själva: Jag har köpt en ny cykel, eller cykel och cykel, en "räser". Eller som Coffes coola morbror Kay skulle sagt: en "raser". Najsare uttal än så hittar ni inte söder om Telefonplan mina vänner :)
Taggar: Samtliga datorer borde förbjudas; vuxna män som gråter offentligt; Steve Jobs: din mamma!
Världens mest intetsägande bild..
..togs av mig igår vid en föreläsning om civilkurage med den f.d Harvardprofessorn Brian Palmer i Lund.
Vad säger ni, är den inte ett sant jävla mästerverk? Kolla bara linjerna, de strama inramningarna av.. ingenting. Fullständigt tom.
Ganska tragiskt om man adderar det faktum att jag faktiskt får betalt för sådant här ibland. God natt vänner.
"......, du är min bästa vän i hela Köbenhavn!"
Med frihet följer ansvar
Rätten att fritt uttrycka sig offentligt och att demonstrera är tyvärr ingen fundemental rättighet skriven i sten. Som journalist är man ständigt medveten om riskerna med att tänja på yttrandefrihetens gränser. Instanser som Pressombudsmannen (PO) och Pressetiska nämnden (PON) instiftades i de egna leden i syfte att kontrollera medierna och deras utnyttjande av sina rättigheter. Varför? Jo därför att demokrati är förgängligt. Ett allt för frikostigt utnyttjande av yttrande- och pressfriheten leder till begränsningar i friheten. Det vet vi alla. Därför var vi nog många som retade oss på hur Jyllandsposten till synes oförståendes begagnade yttrandefriheten till max när arabvärlden rasade mot publiceringen av Muhamedkarikatyrerna. Visst borde vi likt Voltaire vara beredda att ge våra liv för yttrandefriheten. Men med frihet följer ansvar. Om publiceringen retar upp en tredjedel av världens befolkning till den grad att man bojkottar hela nationer och deras varor är det kanske läge att spara på den rättigheten till ett bättre tillfälle.
Likadant känner jag inför alla dessa demonstrationer och husockupationer. Jag minns tydligt hur mina lärare på gymnasiet poängterade krafterna i civil olydnad och demonstrationer – ett effektfullt demokratiskt vapen som skulle användas med största försiktighet och respekt, och endast när ingenting annat fungerade.
När jag ser bilderna från klimatmötet i Köpenhamn förstår jag att vi uppenbarligen inte gick i samma skola.
Allt började lugnt och trevligt på lördagen. Men efter bara några timmar dök de upp, det svarta blocket. Extremisterna. Vänsterns talibaner med siktet inställt på att förstöra och slåss. Men den här gången hade den danska polisen lärt sig av sina misstag. Den här gången hade man instiftat möjligheten att frihetsberöva demonstranter enbart på misstanke, och med det hade också det mest effektiva vapnet i den medborgerliga arsenalen desarmerats. Gångerna då demonstrationerna spårat ur och det blivit "balade" på stan har blivit allt för många. Och resultatet: begränsade demokratiska rättigheter.
Voltaire rullar i skrivande stund rundor i sin grav. Och det med rätta. För inte fan var det de här fubickarna han hade i åtanke när han skrev de bevingade orden om rätten för alla att yttra sin mening. Tack alla ni tillhörande den autonoma vänstern. Ni har med ert agerande skruvat tillbaka den demokratiska klockan cirka hundra år. Tragiskt.
Vad är det som händer?
Är det ett skämt? Är det något slags practical joke som jag inte fattar, eller varför har plötsligt mina vänners katter börjat förfölja mig på Facebook? Jag menar, en katt kan väl inte använda datorer, än mindre logga in på FB och ladda upp bilder på sig själv? Nej, jag tror bestämt att det är ägarna - dessa sjuka individer som uppenbarligen lever sina händelselösa liv genom sina husdjur - som ligger bakom trakasserierna. Sluta med det!
Amore!
1992, eller var det 94? Oavsett vilket var det då jag för första gången såg en Lancia delta integrale på TV. För mig som svensk pöjkspoling var Lancia vid tillfället ett fullständigt icke-märke bland tuffa bilar. Men den här lilla rackaren hade något speciellt - den var fet men ändå liten och smidig, snygg men ändå ganska ful, och framför allt, den var snabbast av alla ralleybilar i hela världen och kunde dra brallorna av en Ferrari Testarossa i sömnen. En sann ulv i fårakläder med andra ord, en beskrivning jag kände igen mig i redan som 10-åring.
Men åren gick och Lancian försvann ur mitt medvetande. Men så någon gång i slutet av 1990-talet såg jag det legendariska vrålåket igen och sakteligen började kärleken spira på nytt. Så när jag skaffade mitt första jobb efter gymnasiet och lyckades skrapa ihop tillräckligt mycket pengar var målet plötsligt inom räckhåll. Utan att blinka gick jag till banken och köpte min pojkdröm – en svart Integrale med mörkgrön mockainredning och 186 hk under huven, importerad från Schweiz. Glädjen visste inga gränser!
Milen tickade på, och så gjorde även tusenlapparna. För det var ingen billig historia att äga ett italienskt fullblod. Men lika glad var jag för det när män ur alla åldrar körde ifatt mig på gatan bara för att få en glimt av bilen, och kanske en pratstund med den uppenbarligen skogstokige ägaren som valt att ta hand om en nästan bortglömd legend. Oj vad jag njöt.
I dag är det åtta år sedan jag senast rattade runt min älskling i den skånska myllan, och de få integraler som i dag finns kvar i landet är alla antingen slutkörda eller ståendes på museum. Förutom den här skönheten då alltså. En "Evoluzione" från tidigt 90-tal, parkerad på Gustav Adolfs torg. Iklädd traditionell ralleymundering från Martini drog hon till sig blickar från alla håll. Och kanske var det inte bara jag som tänkte: gammal kärlek rostar aldrig. Även om den kommer från Italien.
Listna och njut
Exotiskt inslag
Ett inslag i vardagen som inte är allt för uppseendeväckande bland mina läsare hemmahörande i Malmö, förväntar jag mig iaf. Men för er andra, upplänningar och smålänningar och allt vad ni nu är, är det kanske lite kul att se hur man på Citygross Rosengård väljer att kommunicera med sina kunder.
Typiskt Malmö eller enbart talande för stadsdelen? Vad vet jag, intressant är det i alla fall och en av de främsta anledningarna till varför jag gillar staden :)
En bortglömd ikon
En av de mest tongivande och råaste hårdingarna på 1960- och 70 talets biografer var Michael Caine. Lite otippat kanske för vissa, men faktum är att när det begav sig gav Caine, iklädd i sin i det närmaste legendariska Mackintosh-regnrock och feta svarta glasögonbågar, vilka skurkar som helst på truten. Och det med råge. I filmen Get Carter från 1971 super han till exempel en skurk till döds.. fattar ni. Jag ryser lite av obehag när jag tänker på det. Brr..
Kort sagt en bortglömd ikon i biovåldets tecken. Så nästa gång ni ser denna fryntliga farbror i någon halvdassig amerikansk komedi, glöm då inte bort vem som gjorde den kakifärgade rocken och den avsågade hagelbössan till standardutrustning för Englands gangstrar på film i ett halvt sekel framåt.
Och sen kanske någon undrar varför jag väljer att hylla biovåldet på min blogg. Därför att det är coolt så klart! ;)
Trevlig söndag kära vänner.
Konsumera mera
Inte illa med Sixtinska kapellet i tamburen. Detta är synen besökare till Östra tullgatan 7 möts av. Huset ligger på Drottningtorget i Malmö och rymmer enbart rejäla våningar. Ni vet sådana som tar ett helt våningsplan i anspråk. Mmm, vad fint. Det skulle passa mig som handen i handsken.
Jaja, drömma går ju alltid. Men faktum är att jag har börjat tröttna rejält på min lilla lya. Jag behöver byta upp mig till något större, äldre och mer charmigt. Just nu bor jag ju i ett gammalt sjukhus. Och så kan vi inte ha det.
Sen får lägenheten gärna ligga lite mer centralt också eftersom att jag inte har någon cykel längre. Den snodde nämligen nån fubbickajävel när jag var på jobbet. Sopa!
Så om någon undrar vad jag vill ha i julklapp..
"Tillsammans får vi dansken på fall"
Ibland blir man extra stolt över att vara skåning, som när man exempelvis hittar denna bild av Ernst-Hugo Järegård, nationalikon och landskapsidol. Bilden av den rökande Ernst-Hugo hänger över min kollega Andreas skrivbord på redaktionen. En man som f.ö kan stoltsera med att vara ovän med Björn Ranelid. Eller ja, ovän och ovän. Det var efter en intervju med författaren som Ranelid smädade Andreas journalistiska heder å det grövsta genom att kalla honom, och jag citerar: "Världsmästare i lögn". Fattar ni. Vilken ynnest!
Jaja, vissa har det bra. Själv spenderar jag mina dagar med att kartlägga bedragaren T.J:s liv och kriminella bravader - en tung uppgift som inte sällan lämnar mig med en klump av ångest i magen när jag med tunga steg går mot Malmöbussen i decembermörkret. Men så ska det vara antar jag, ångestladdat alltså. Jag menar, hur vore det om jag gick oberörd ifrån intervjuerna med personer som under flera års tid lurats att investera miljoners miljoner i bluffaffärer. Då vore jag inte bättre än honom.
Men reportaget går bra. Cirka 15 000 tecken är jag uppe i och bakom dem ligger otaliga timmars research, intervjuer och skrivande. Kommer kännas bra att lämna ifrån sig, tills dess att han stämmer oss vill säga. Men det är ju därför ansvariga utgivare finns.
Puss och god natt vänner!
