Amore!
1992, eller var det 94? Oavsett vilket var det då jag för första gången såg en Lancia delta integrale på TV. För mig som svensk pöjkspoling var Lancia vid tillfället ett fullständigt icke-märke bland tuffa bilar. Men den här lilla rackaren hade något speciellt - den var fet men ändå liten och smidig, snygg men ändå ganska ful, och framför allt, den var snabbast av alla ralleybilar i hela världen och kunde dra brallorna av en Ferrari Testarossa i sömnen. En sann ulv i fårakläder med andra ord, en beskrivning jag kände igen mig i redan som 10-åring.
Men åren gick och Lancian försvann ur mitt medvetande. Men så någon gång i slutet av 1990-talet såg jag det legendariska vrålåket igen och sakteligen började kärleken spira på nytt. Så när jag skaffade mitt första jobb efter gymnasiet och lyckades skrapa ihop tillräckligt mycket pengar var målet plötsligt inom räckhåll. Utan att blinka gick jag till banken och köpte min pojkdröm – en svart Integrale med mörkgrön mockainredning och 186 hk under huven, importerad från Schweiz. Glädjen visste inga gränser!
Milen tickade på, och så gjorde även tusenlapparna. För det var ingen billig historia att äga ett italienskt fullblod. Men lika glad var jag för det när män ur alla åldrar körde ifatt mig på gatan bara för att få en glimt av bilen, och kanske en pratstund med den uppenbarligen skogstokige ägaren som valt att ta hand om en nästan bortglömd legend. Oj vad jag njöt.
I dag är det åtta år sedan jag senast rattade runt min älskling i den skånska myllan, och de få integraler som i dag finns kvar i landet är alla antingen slutkörda eller ståendes på museum. Förutom den här skönheten då alltså. En "Evoluzione" från tidigt 90-tal, parkerad på Gustav Adolfs torg. Iklädd traditionell ralleymundering från Martini drog hon till sig blickar från alla håll. Och kanske var det inte bara jag som tänkte: gammal kärlek rostar aldrig. Även om den kommer från Italien.
Kommentarer
Postat av: Maria
HAHA! Ja, det kan man säga är din stora kärlek! Ett jävla tjat om denna Integralen!
Postat av: K
Sjukt men sant, haha. Undrar om någon kvinna någonsin kommer kunna fylla tomrummet efter Bettan :)
Trackback
