Skönt med ett litet brejk
Den senaste tiden har de flesta svenska dagstidningars förstasidor, ledare och diskussionssidor uteslutande handlat om finanskrisen. Eller åtminstone den kommande krisen. För hur är det egentligen? Krisen uppstår väl inte föränn vi väljer att se den som en kris, och med det slutar konsumera? Först då stannar väl egentligen ekonomin av och vi småfolket får mindre pengar i plånboken?
Hur det än är så känns det som att vi läsare behöver ett brejk från domedagsprofetior och nattsvarta reportage om banker och folkkära biljättar som går i graven. Men idag, som ett brev på posten, så kom äntligen avbrottet. Idag handlade nämligen ledarna inte om pengar och elände, utan om den nya S, MP, V- koalitionen. Det vill säga Mona Sahlins minst sagt ryckiga allianspolitiska cirkus där temat är att först utesluta för att sedan välkomna med öppna armar. Märkligt det där. Alltså inte välkomnandet utan snarare uteslutandet, det var ju nämligen ganska givet att Ohly skulle vinna sympati bland svenska folket efter att MP och S så känslokallt stängt ut "den lilla mannen" ur gänget. För det är väl det svensk vänsterpolitik handlar om, att alla ska få vara med? Även före detta kommunister.
PJ Anders Linder är en av de ledarskribenter som idag ägnade kolumn åt att såga Sahlins politiska ledarskap. Han menar att det är oförsiktigt av S att ställa sig bakom vänsterpartiet, och att man redan idag, två år innan val, påstår att de åsikter V har även delas av S. I alla lägen. För så kommer det nämligen att bli - ger du din röst till S så kommer det även att gynna V.
Hur skulle det se ut om V skulle ha mandat i landets utrikespolitiska frågor, frågar sig Linder, de är ju för tusan EU-kritiker ut i fingerspetsarna! Ja, kanske har du rätt PJ Anders. Men å andra sidan så är löften till för att brytas. Åtminstone inom politiken. Jag är inte särskilt orolig, sossarna är inte kända för att vara några politiska snillen i alla lägen, men lille Ohly tror jag de har under kontroll över. Hur som helst så var det i alla fall skönt med ett brejk i dessa dystra dagar. Now back to business.
Hur det än är så känns det som att vi läsare behöver ett brejk från domedagsprofetior och nattsvarta reportage om banker och folkkära biljättar som går i graven. Men idag, som ett brev på posten, så kom äntligen avbrottet. Idag handlade nämligen ledarna inte om pengar och elände, utan om den nya S, MP, V- koalitionen. Det vill säga Mona Sahlins minst sagt ryckiga allianspolitiska cirkus där temat är att först utesluta för att sedan välkomna med öppna armar. Märkligt det där. Alltså inte välkomnandet utan snarare uteslutandet, det var ju nämligen ganska givet att Ohly skulle vinna sympati bland svenska folket efter att MP och S så känslokallt stängt ut "den lilla mannen" ur gänget. För det är väl det svensk vänsterpolitik handlar om, att alla ska få vara med? Även före detta kommunister.
PJ Anders Linder är en av de ledarskribenter som idag ägnade kolumn åt att såga Sahlins politiska ledarskap. Han menar att det är oförsiktigt av S att ställa sig bakom vänsterpartiet, och att man redan idag, två år innan val, påstår att de åsikter V har även delas av S. I alla lägen. För så kommer det nämligen att bli - ger du din röst till S så kommer det även att gynna V.
Hur skulle det se ut om V skulle ha mandat i landets utrikespolitiska frågor, frågar sig Linder, de är ju för tusan EU-kritiker ut i fingerspetsarna! Ja, kanske har du rätt PJ Anders. Men å andra sidan så är löften till för att brytas. Åtminstone inom politiken. Jag är inte särskilt orolig, sossarna är inte kända för att vara några politiska snillen i alla lägen, men lille Ohly tror jag de har under kontroll över. Hur som helst så var det i alla fall skönt med ett brejk i dessa dystra dagar. Now back to business.
Relik från förr
Såhär kunde de se ut en gång i tiden, journalisterna. Charmiga värre, men tyvärr en udöende art..
Inga konstigheter
Okej, blogg alltså. Det trodde jag aaaldrig! Men nu är man alltså här. Gud!
Ungefär så brukar det låta då en ny bloggare kommer till världen. Först ett ursäktande där ett smygogillande mot bloggandet proklameras, och sedan tar det fart. Och ofta så det står härliga till. Snart är han eller hon en del av det som tidigare dissats och förklarats som en övergående fluga. Men flugan bestod och nu är han/hon här. Mitt i bloggandet, mot sina tidigare så hårda principer. Och, han/hon älskar det! Jävla hycklare.
Jag å andra sidan ursäktar mig inte. Att som journalist dissa bloggandet är ungefär lika begåvad som att urinera i motvind. Nya mediers intåg innebär att det inte längre finns plats för gamla mediestofiler som envisas med att "det minsann var bättre förr". Det funkar inte. Du blir omkörd av både Blondinbellor och Schulmän så det visslar om det. Men missförstå mig rätt, skulle jag fått bestämma så hade förmodligen aldrig bloggen kommit till. VA!? utbrister min enda läsare (Hej Anna). Jo, såhär; dels är papperstidningarna betydligt mer charmiga än en plottrig datorskärm. Men framförallt får pöbeln, sånna som jag alltså, utrymme att säga vad vi vill, till vem som helst, utan förbehåll. Skrämmande.
Nej, surgubbe å sido, nu ska det fanimej bloggas så det står härliga till! Och det som ska behandlas är framförallt de frågor i media som jag själv - och förhoppningsvis ni andra med - funderar över, eller åtminstonde en analys av. Bloggen är alltså framförallt en ventil för mina egna analyser av vad som händer i medierna. Men den är också en chans för läsaren att tycka till. Så tyck till nu.
Trevlig läsning.
/Kristoffer
Ungefär så brukar det låta då en ny bloggare kommer till världen. Först ett ursäktande där ett smygogillande mot bloggandet proklameras, och sedan tar det fart. Och ofta så det står härliga till. Snart är han eller hon en del av det som tidigare dissats och förklarats som en övergående fluga. Men flugan bestod och nu är han/hon här. Mitt i bloggandet, mot sina tidigare så hårda principer. Och, han/hon älskar det! Jävla hycklare.
Jag å andra sidan ursäktar mig inte. Att som journalist dissa bloggandet är ungefär lika begåvad som att urinera i motvind. Nya mediers intåg innebär att det inte längre finns plats för gamla mediestofiler som envisas med att "det minsann var bättre förr". Det funkar inte. Du blir omkörd av både Blondinbellor och Schulmän så det visslar om det. Men missförstå mig rätt, skulle jag fått bestämma så hade förmodligen aldrig bloggen kommit till. VA!? utbrister min enda läsare (Hej Anna). Jo, såhär; dels är papperstidningarna betydligt mer charmiga än en plottrig datorskärm. Men framförallt får pöbeln, sånna som jag alltså, utrymme att säga vad vi vill, till vem som helst, utan förbehåll. Skrämmande.
Nej, surgubbe å sido, nu ska det fanimej bloggas så det står härliga till! Och det som ska behandlas är framförallt de frågor i media som jag själv - och förhoppningsvis ni andra med - funderar över, eller åtminstonde en analys av. Bloggen är alltså framförallt en ventil för mina egna analyser av vad som händer i medierna. Men den är också en chans för läsaren att tycka till. Så tyck till nu.
Trevlig läsning.
/Kristoffer
