medierad

I natt kom beskedet att Michael Jackson, kungen av pop, är död. Ni som känner mig väl vet att jag är ett stort fan av MJ, så när jag hörde nyheten blev jag chockad. Fram till klockan ett i natt följde jag de amerikanska tidningarnas nyhetsflöde i hoppet om att de svenska medierna skulle ha fel i sin rapportering. Men icke. "Detta händer inte, inte han. Vad fan händer nu!?", var tankarna som flög runt i huvudet på mig. Men konstigt nog var det inte bara med sorg jag tog emot den tragiska nyheten. På något sätt var det väntat och jag kände mig nästan lättad över att det var slut: applåderna kring den forna superstjärnan hade sedan länge slocknat i medierna, och enda gången hans namn nämndes var när Jay Leno eller någon annan amerikansk kommiker gjorde sig lustig över hans märkliga liv och beteende.
En man som sedan barnsben levt för musiken och för att stå på scen kan inte leva utan sin publik. Det går bara inte. Och bevis för detta är troligtvis den planerade come back-turnén - ett sista försök att få sin tyngande ekonomi på fötter och sparka liv i drömmen om att få glänsa en sista gång. Men orken fanns nog inte. Den var död sedan länge. Kungen hade blivit en narr.

Inte sedan 50-talet då Elvis Presley erövrade flickors hjärtan världen över, har någon artist betytt så mycket för sin publik som MJ. Frågan är nu bara vem som ska ta över stafettpinnen som kung av sin genre? Och efter en snabb sondering av den musikaliska terrängen är mitt spontana svar: ingen. Kungen är död, länge leve kungen.