Med frihet följer ansvar
Rätten att fritt uttrycka sig offentligt och att demonstrera är tyvärr ingen fundemental rättighet skriven i sten. Som journalist är man ständigt medveten om riskerna med att tänja på yttrandefrihetens gränser. Instanser som Pressombudsmannen (PO) och Pressetiska nämnden (PON) instiftades i de egna leden i syfte att kontrollera medierna och deras utnyttjande av sina rättigheter. Varför? Jo därför att demokrati är förgängligt. Ett allt för frikostigt utnyttjande av yttrande- och pressfriheten leder till begränsningar i friheten. Det vet vi alla. Därför var vi nog många som retade oss på hur Jyllandsposten till synes oförståendes begagnade yttrandefriheten till max när arabvärlden rasade mot publiceringen av Muhamedkarikatyrerna. Visst borde vi likt Voltaire vara beredda att ge våra liv för yttrandefriheten. Men med frihet följer ansvar. Om publiceringen retar upp en tredjedel av världens befolkning till den grad att man bojkottar hela nationer och deras varor är det kanske läge att spara på den rättigheten till ett bättre tillfälle.
Likadant känner jag inför alla dessa demonstrationer och husockupationer. Jag minns tydligt hur mina lärare på gymnasiet poängterade krafterna i civil olydnad och demonstrationer – ett effektfullt demokratiskt vapen som skulle användas med största försiktighet och respekt, och endast när ingenting annat fungerade.
När jag ser bilderna från klimatmötet i Köpenhamn förstår jag att vi uppenbarligen inte gick i samma skola.
Allt började lugnt och trevligt på lördagen. Men efter bara några timmar dök de upp, det svarta blocket. Extremisterna. Vänsterns talibaner med siktet inställt på att förstöra och slåss. Men den här gången hade den danska polisen lärt sig av sina misstag. Den här gången hade man instiftat möjligheten att frihetsberöva demonstranter enbart på misstanke, och med det hade också det mest effektiva vapnet i den medborgerliga arsenalen desarmerats. Gångerna då demonstrationerna spårat ur och det blivit "balade" på stan har blivit allt för många. Och resultatet: begränsade demokratiska rättigheter.
Voltaire rullar i skrivande stund rundor i sin grav. Och det med rätta. För inte fan var det de här fubickarna han hade i åtanke när han skrev de bevingade orden om rätten för alla att yttra sin mening. Tack alla ni tillhörande den autonoma vänstern. Ni har med ert agerande skruvat tillbaka den demokratiska klockan cirka hundra år. Tragiskt.
Vad är det som händer?
Är det ett skämt? Är det något slags practical joke som jag inte fattar, eller varför har plötsligt mina vänners katter börjat förfölja mig på Facebook? Jag menar, en katt kan väl inte använda datorer, än mindre logga in på FB och ladda upp bilder på sig själv? Nej, jag tror bestämt att det är ägarna - dessa sjuka individer som uppenbarligen lever sina händelselösa liv genom sina husdjur - som ligger bakom trakasserierna. Sluta med det!
Amore!
1992, eller var det 94? Oavsett vilket var det då jag för första gången såg en Lancia delta integrale på TV. För mig som svensk pöjkspoling var Lancia vid tillfället ett fullständigt icke-märke bland tuffa bilar. Men den här lilla rackaren hade något speciellt - den var fet men ändå liten och smidig, snygg men ändå ganska ful, och framför allt, den var snabbast av alla ralleybilar i hela världen och kunde dra brallorna av en Ferrari Testarossa i sömnen. En sann ulv i fårakläder med andra ord, en beskrivning jag kände igen mig i redan som 10-åring.
Men åren gick och Lancian försvann ur mitt medvetande. Men så någon gång i slutet av 1990-talet såg jag det legendariska vrålåket igen och sakteligen började kärleken spira på nytt. Så när jag skaffade mitt första jobb efter gymnasiet och lyckades skrapa ihop tillräckligt mycket pengar var målet plötsligt inom räckhåll. Utan att blinka gick jag till banken och köpte min pojkdröm – en svart Integrale med mörkgrön mockainredning och 186 hk under huven, importerad från Schweiz. Glädjen visste inga gränser!
Milen tickade på, och så gjorde även tusenlapparna. För det var ingen billig historia att äga ett italienskt fullblod. Men lika glad var jag för det när män ur alla åldrar körde ifatt mig på gatan bara för att få en glimt av bilen, och kanske en pratstund med den uppenbarligen skogstokige ägaren som valt att ta hand om en nästan bortglömd legend. Oj vad jag njöt.
I dag är det åtta år sedan jag senast rattade runt min älskling i den skånska myllan, och de få integraler som i dag finns kvar i landet är alla antingen slutkörda eller ståendes på museum. Förutom den här skönheten då alltså. En "Evoluzione" från tidigt 90-tal, parkerad på Gustav Adolfs torg. Iklädd traditionell ralleymundering från Martini drog hon till sig blickar från alla håll. Och kanske var det inte bara jag som tänkte: gammal kärlek rostar aldrig. Även om den kommer från Italien.
Listna och njut
Exotiskt inslag
Ett inslag i vardagen som inte är allt för uppseendeväckande bland mina läsare hemmahörande i Malmö, förväntar jag mig iaf. Men för er andra, upplänningar och smålänningar och allt vad ni nu är, är det kanske lite kul att se hur man på Citygross Rosengård väljer att kommunicera med sina kunder.
Typiskt Malmö eller enbart talande för stadsdelen? Vad vet jag, intressant är det i alla fall och en av de främsta anledningarna till varför jag gillar staden :)
En bortglömd ikon
En av de mest tongivande och råaste hårdingarna på 1960- och 70 talets biografer var Michael Caine. Lite otippat kanske för vissa, men faktum är att när det begav sig gav Caine, iklädd i sin i det närmaste legendariska Mackintosh-regnrock och feta svarta glasögonbågar, vilka skurkar som helst på truten. Och det med råge. I filmen Get Carter från 1971 super han till exempel en skurk till döds.. fattar ni. Jag ryser lite av obehag när jag tänker på det. Brr..
Kort sagt en bortglömd ikon i biovåldets tecken. Så nästa gång ni ser denna fryntliga farbror i någon halvdassig amerikansk komedi, glöm då inte bort vem som gjorde den kakifärgade rocken och den avsågade hagelbössan till standardutrustning för Englands gangstrar på film i ett halvt sekel framåt.
Och sen kanske någon undrar varför jag väljer att hylla biovåldet på min blogg. Därför att det är coolt så klart! ;)
Trevlig söndag kära vänner.
Konsumera mera
Inte illa med Sixtinska kapellet i tamburen. Detta är synen besökare till Östra tullgatan 7 möts av. Huset ligger på Drottningtorget i Malmö och rymmer enbart rejäla våningar. Ni vet sådana som tar ett helt våningsplan i anspråk. Mmm, vad fint. Det skulle passa mig som handen i handsken.
Jaja, drömma går ju alltid. Men faktum är att jag har börjat tröttna rejält på min lilla lya. Jag behöver byta upp mig till något större, äldre och mer charmigt. Just nu bor jag ju i ett gammalt sjukhus. Och så kan vi inte ha det.
Sen får lägenheten gärna ligga lite mer centralt också eftersom att jag inte har någon cykel längre. Den snodde nämligen nån fubbickajävel när jag var på jobbet. Sopa!
Så om någon undrar vad jag vill ha i julklapp..
"Tillsammans får vi dansken på fall"
Ibland blir man extra stolt över att vara skåning, som när man exempelvis hittar denna bild av Ernst-Hugo Järegård, nationalikon och landskapsidol. Bilden av den rökande Ernst-Hugo hänger över min kollega Andreas skrivbord på redaktionen. En man som f.ö kan stoltsera med att vara ovän med Björn Ranelid. Eller ja, ovän och ovän. Det var efter en intervju med författaren som Ranelid smädade Andreas journalistiska heder å det grövsta genom att kalla honom, och jag citerar: "Världsmästare i lögn". Fattar ni. Vilken ynnest!
Jaja, vissa har det bra. Själv spenderar jag mina dagar med att kartlägga bedragaren T.J:s liv och kriminella bravader - en tung uppgift som inte sällan lämnar mig med en klump av ångest i magen när jag med tunga steg går mot Malmöbussen i decembermörkret. Men så ska det vara antar jag, ångestladdat alltså. Jag menar, hur vore det om jag gick oberörd ifrån intervjuerna med personer som under flera års tid lurats att investera miljoners miljoner i bluffaffärer. Då vore jag inte bättre än honom.
Men reportaget går bra. Cirka 15 000 tecken är jag uppe i och bakom dem ligger otaliga timmars research, intervjuer och skrivande. Kommer kännas bra att lämna ifrån sig, tills dess att han stämmer oss vill säga. Men det är ju därför ansvariga utgivare finns.
Puss och god natt vänner!
"Vem vare?"
Säg vad man vill om kvällstidningar, men ibland har de fan humor..
Avancemang
Nu jävlar gäller det tänkte jag - tog på mig min mest respektingivande svid, ställde in ögonen på "death mode" och gick med bestämda steg in i mediehusets marmorklädda lobby. "Jävlar vad fult man sitter i Barcelonafåtöljer. Inte bra för min image", tänkte jag samtidigt som hon steg in i rummet. Hon. Kompetens i Skånes envåldshärskare - alla vikariers skräck och alla arbetsgivares våta dröm. Kvinnan som sägs ha dödat bångstyriga reportrar med bara blicken och som aldrig räds en fight om tidningens surt förvärvade stålar. Nu skulle hon och jag mötas på tu man hand. Brr..
Väl på plats i en om möjligt ännu mindre smickrande läderfåtölj började förhandlingarna. Och efter en vild diskussion och ett par pinsamma tystnader senare, vann jag fighten. 2 lax mer per månad i lön och en tillsvidareanställning på fickan. Dock utan garantilön, men ändå en bra bit på vägen. Hej vad det går.
Hemma från jobbet
Grissjuka mig hit och grissjuka mig dit. Nu är jag iaf vaccinerad och borde därmed inte behöva drabbas av denna sviniga sjukdom. Men herre jävlar vilka biverkningar. Snacka om potent vaccin. Igår på tidningen tvingades jag avbryta arbetet en stund bara för att sitta med ansiktet i händerna, djupt fokuserad på att inte trilla av stolen. Sedan försvinner illamåendet och yrseln ett tag, bara för att komma igen fem minuter senare.
Idag valde jag därför att stanna hemma från mitt andra jobb. Men det skar i hjärtat, det ska ni veta..
Annars har det blivit en hel del knegande i Trelleborg på senaste tiden. Mer än vad jag tidigare trott. Hittills i november har jag jobbat i det närmaste full tid, och i nästa vecka får jag minst två dagar till för att avsluta ett längre gräv om bedragaren och Trelleborgssonen Torgny Jönsson. Till min hjälp får jag bortsett från de extra dagarna en utbildning med Filter Magasin om hur man skriver långt. Hur långt reportaget blir beror helt på om jag får träffa skurken eller inte. Men jag är nöjd oavsett vilket - ett 7000 tecken långt reportage i B-delen om en av Sveriges mest kända och fascinerande brottslingar plus en unik utbildningschans. Som vikarie vore det fel att klaga :)
Cheesy
Ibland är det inte enbart av ondo att gå upp klockan sex på morgonen.
Ett nödvändigt ont
I morgondagens tidning toppar vi åter igen med nyheter kring det mc-gäng i Anderslöv som TA likt hökar bevakat under sommaren och hösten. Då var det en polisman som inte förstod sitt eget bästa och var ambassadör för klubben, imorgon handlar det om deras anknytning till ett ökänt mc-gäng som börjar på B. Och spindel i detta infekterade nät av feta bikers och potentiell kriminalitet, är jag.
Under förmiddagen satt jag och min nyhetschef i möte med Sydsvenskans krim-chef och diskuterade framtida vinklar och personlig säkerhet - vad gör vi om och när telefonsamtal från gängen börjar strömma in, vilka rutiner gäller om jag eller någon av de två andra byline-innehavarna upptäcker att huset vi bor i bevakas av gängen (För vi är nämligen tre som står som författare nu mera. Vi inbillar oss att risken att sprängas i luften är mindre då - naivt kanske men det känns tryggast så.). Och mitt i det här frågar jag mig: är det värt det?
Svaret på frågan kan jag bara sia om i dagsläget. Kanske är det så att jag redan vid första mötet med dessa mc-snubbar känner "Fan vad har jag gett mig in på!?", eller så segrar den envishet och känsla av jävlaranamma som drev mig till att bli journalist i första taget. Vi får väl se.
Viv la reporter san frontiers!
Ett förtydligande
Härom kvällen fick jag frågan om jag inte var nöjd över att bli citerad av en av Skandinaviens största dagstidningar (underförstått att det borde du vara din dryge jävel). Och givetvis är jag det. Blogginlägget var rent och skärt skryt från min sida. Inget annat. Men hur fan skulle det se ut om jag inte maskerade min stolthet. Jag är ju trots allt svensk..
Trägen vinner
Ett genomgående tema bland mina vänner i sina karriärers startgropar, är att ingen egentligen har något att berätta bortsett från att man jobbar som fan. Och så är det. Även för mig - är jag inte i Trelleborg och sliter så harvar jag på det gudsförgätna extrajobbet.
Å andra sidan gillar jag att arbeta och har alltid gjort (Även om mina vänner här nere i Malmö envisas om att sprida elaka rykten om motsatsen. Jag tänker framför allt på påsen, Maria..).
Jag har liksom aldrig trivts med att gå runt och dra, att inte vara till någon nytta. Och faktum är att jag frukar arbetslöshet och ålderdom. "Vad fan ska jag ta mig till", tänker jag smått panikartat i min ensamhet när sommarlov eller längre ledigheter närmar sig. Tragiskt egentligen.
Så, jag är och förblir en arbetsnarkoman. I morgon går jag på min 22:a arbetsdag i oktober (!), och med det sagt har jag bara mig själv och kebabmannen i Trelleborg att skylla om jag skulle trilla död till golvet inom en snar framtid. Puss.
Katt i hatt
Av någon outgrundlig anledning finns det en uppsjö av bilder på katter som liknar diktatorer på nätet. Förlåt för min barnslighet, men jag kunde helt enkelt inte låta bli att puffa lite för min favorit..
Credd
Hur vet man att man verkligen har lyckats, jo om man creddas i Danmarks största tidning. Verkligen skitkul alltså, särskilt då danskar är så bildade och medvetna människor... verkligen... kul..
The king is alive
"– Ojoj, vad det ska svängas. Det kommer bli ett sådant drag att antalet höftoperationer kommer öka lavinartat lagom till jul", säger Skånes mest välmeriterade och märkliga Elvis-imitatör om sin nya show som i december går på Parken i Trelleborg.
Utan tvekan den sjukaste intervju jag någonsin gjort..
PS. Missa inte ljudklippet längst ner i artikeln. Skånes egen Elvis sjunger "Love Me Tender" a'capella.
Oj vad fel det kan bli..
Jag vet inte om ni uppmärksammade den stora snackisen i medierna idag, men enligt en färsk rapport är kvinnomisshandel det vanligaste brottet bland poliser. DN valde att belysa nyheten stort i såväl papperstidningen som på nätet. Dock glömde de nog att kolla vilken myndighet som annonserade just idag, och framför allt, i vilket syfte..
För er som inte kan läsa den pyttelilla texten i screenshoten: Om du har vant dig vid att ha blåmärken över hela kroppen ... då ska du absolut komma till oss
- Polisen, brott i nära relationer.
Hamas svar på bollibompa
Björnes magasin är för mesiga barn. Här visar Hamas barnen i Gaza vart skåpet ska stå.
