medierad

Det om det, nu är jag på plats i Stockholm, och det inte en dag för sent! Det värsta som finns är väntan. Ovissheten. Hur kommer arbetet att vara? Kommer jag trivas med kollegorna, cheferna, staden? Frågorna har de senaste veckorna varit många. Men hemma på kammaren i Malmö kommer man inte närmare svaren. Bara närmare ångesten – ångesten över att vara ovetande om framtiden samt det faktum att vara så nära men så långt ifrån.

Den ångesten förflyttar jag nu istället över till min boendesituation: vart fan ska jag bo i den här gudsförgätna staden? Men som jag brukar säga: det löser sig. Och det gör det verkligen alltid på något sätt. Jag är inte orolig.

Men vad du göra i Stockholm då din drummel, utbrister någon ouppdaterad rackare hemma framför nätburken. Och det med rätta. Jag har ju knappast flaggat för någon flytt här på bloggen. Eller, kanske ändå. Resan till Stockholm i januari var inte enbart för mitt höga nöjes skull. I början av förra månaden blev jag kallad till intervju vid några av landets största tidningar. Och en av dem nappade faktiskt.

Så svaret på frågan: Bonn-journalisten ska bli storstadsmurvel.

Vem fan trodde det för sex månader sedan.

Fortsättning följer. Ta hand om er där hemma..

Sedan barnsben har jag varit löjligt förtjust i denna numera legendariska synth-trio, och att få se dem live var därför en dröm som i måndags gick i uppfyllelse. Men som alla vet har just legendariska band en förmåga att vara något ojämna i sina uppträdande, och emellanåt så även dessa herrar. Jag vet inte om det är alla år av osunt leverne och oräkneliga ovationer från fansen, som gör det svårt för banden att prestera på max vid varje konsert. Eller så är det helt enkelt så att de har tröttnat på att spela samma jävla låtar om och om igen i 30-års tid.

Hur det än är så var detta inte en av dem kvällarna. I måndags var killarna i Depeche taggade till tänderna. Och det märktes – nya hits blandade med gamla klassiker revs av enligt en precis lagom intensiv disposition. Och aldrig kändes det tråkigt eller segt i den nybyggda Arenan. Publiken fick precis det de ville – en öronbedövande glad kväll, serverad av inga mindre än melankolins nestrar. Härligt.

:)

Här har jag samlat 36 riktigt bra låtar. Vissa av dem är moderna klassiker, andra kanske något mer otippade. Pop, rock, soul och allmänt sorglig indie-musik. Få se om ni gillar mina val.

P.s - This goes out to you, Ankan!

Efter en kort utvärdering ser jag att folk tycker jag skriver för sällan, vilket nog stämmer. När jag jobbar har jag varken tid eller ork att skriva, tyvärr. Och nu när jag är "arbetsbefriad" har jag helt enkelt för lite att skriva om :)

Men jag ska försöka bättra mig, kanske vara mer vardaglig och skriva om hur dagen har varit och så vidare. Och inget fel i det, så gör många bloggare. Jag har dock alltid sett bloggen som en ventil. En plats där jag, utan att behöva bry mig om vad redaktörer och korrläsare tycker om mina texter.

Tack för att ni läser, vänner!

Så, skriv ett par rader i gästboken om vem du är och vilken relation du har till mig/bloggen. Och om du orkar, vad du tycker är bra/mindre bra med bloggen.

Jag är medveten om att detta är ett socialt experiment förenat livsfara: "Tänk om ingen skriver något – så pinsamt! Den här killen kan vi inte fortsätta vara vän med" osv.

Men det gör inget, jag är beredd att riskera allt! Skriv nu så att tangentbordet ryker. Jag ser fram emot att läsa era kommentarer :)

Och visst, jag kan förstå henne. Det finns inget som är så härligt som en våning från sekelskiftet. Takstukaturer, kakelugnar och pigtrappor. Detaljer värda grova pengar på dagens bostadsmarknad. Detaljer som påminner om en tid som var – en tid då saker och ting tog tid att tillverka och etiketter som "Made in Korea" inte ens var påtänkta. Och kanske är det just det vi alla trånar efter, ett boende där vi känner oss bortskämda och ompysslade. En lägenhet som från byggstart tog åratal att färdigställa och ställde enorma krav på hantverkarnas skicklighet. Något som får många av oss att drägla när vi läser objektbeskrivningarna på Hemnet, och chansen att få ta del av det där "genuina" och "äkta" väntar runt hörnet.

Eller är det kanske bara känslan över att vara lite mer värd än andra, som lockar?

Ja ja, vad vet jag. Jag dömer ingen. Precis som min vän drömmer jag om en stadig sekelskiftsvåning där jag varje morgon kan känna historiens vingslag när jag smyger över det rymliga vardagsrummets knirrande parkettgolv. En våning där jag kan slappna av och verkligen känna mig som en kung, och där jag på fester fyndigt kan poängtera för gästerna hur trappan i köket egentligen var avsedd för tjänstefolket. På den gamla goda tiden alltså, när folk var folk och vissa till och med mer än så, höhö.

"Skickar manuset med med telegram så fort ingressen är klar"

I övrigt går jag just nu runt i min lägenhet och väntar på att telefonen ska ringa. Likt en katt som väntar på att den lilla fågeln i farfars gökur ska titta fram, slänger jag mig över telefonen varje gång jag tycker mig höra minsta lilla pip eller surr. Gud skapade mig för att arbeta, inte för att vara ledig – ett faktum jag har lärt mig att acceptera men inte leva med, särskilt inte så här i januari månad. Månaden då alla mamma- och pappaledigheter löpt ut och den enda möjligheten till inhopp på tidningen är ett oväntat och elakartat benbrott på någon stackars kollega som ramlat i slalombacken.

Men imorgon blir det jobb på TA, och med det bockar jag av tredje arbetsdagen denna månad. Hej vad det går!

Något måste hända. Mörker och ekonomiskt osäkra månader gör mig orolig i själen. Att jag dessutom måste hitta ett boende snart innan MKB inser att jag inte längre är student, gör inte saken bättre.

Men min sunkiga situation till trots är jag inte allt för stressad. Åtminstone inte i nuläget. Av någon anledning är jag nämligen övertygad om att det löser sig. Från och med imorgon har jag i brist på inbokat arbete, planerat ett intensivt jobbsökande. Stockholm, Malmö, Göteborg – jag är inte kräsen, jobba bör man annars.. Ja, ni vet.

Som grädde på moset har jag även en telefondejt inbokad med min brors vän "Kalle", något slags högdjur vid en av Malmös största fastighetsförvaltare.

Nej, det här löser sig ska ni se. Om inte så lär ni få höra det här på bloggen, var så säkra. Nu ska jag se klart på Entourage och drömma om ett framgångsrikt liv. Skam den som ger sig.

Det kan vara tillfällen då jag äntligen verkligen fattar grejen. När polletten efter flera år trillar ner och jag slutligen ser sambandet som tidigare var fullständigt oklart för mig.

Men det kan också vara så enkelt som när jag har lite tid över och sätter mig ner för att lyssna på en gammal skiva och upptäcker ett nytt ljud, ett gömt ackord eller bara hur bra kvaliteten på inspelningen är.