medierad

Med sjörök tjock som dimman i Lütsen gav vi oss ut på jakt efter havsöring. "Strax till vänster om rauken", löd tipset. Där skulle fisken garanterat stå. Men ingen sa att det skulle bli enkelt - Sex man, tre dagars intensivt fiske och bara tre firrar. Men vem bryr sig, jag tog den största fisken och fick det ärefyllda (men suspekta) epitetet "Briljanternas briljant - Mr. Gotland him self". Dessutom hade vi en sjukt trevlig helg med god mat och massor av öl - så värt den sega färjan och de outtröttliga barnskriken de sex äldre farbröderna fick utstå hela vägen hem.

Så, kära beundrare och övriga ovärdiga, nu vet ni vad ni ska kalla mig nästa gång vi ses. Och om inte så slår jag er i syltan med en tvåkilos havsöring. SMACK!

Man ska vara försiktig med isbjörnar. Tydligen är de inte så gosiga som de ser ut - fråga bara den galna tanten i Tyskland som enligt uppgift ska ha hoppat (!) ner till isbjörnarna på det lokala zooet. Men tur i oturen, isbjörnarna hade tydligen nyss utfodrats och var därför bara sugna på hennes minst sagt.. köttiga bakdel.
Men tydligen var den stackars daman psykiskt sjuk och bedömdes som "svårt förvirrad". Svepskäl säger jag, men okej..

I övrigt har jag ingen som helst koll på vad som har hänt i världen de senaste dagarna. På Gotland finns nämligen varken tidning eller andra medier. De har inte ens papper att skriva på de stackarna..

Under påsken åker jag till Gotland. För första gången i mitt liv. Men på Gotland finns varken Internet eller datorer. Inte heller har de nån el på ön, så i helgen kommer medierad tillfälligt ligga nere. Tyvärr.

Glá påsk på er. Puss!

Kort och gott en handbok i kärnvapnets jävlighet. Uppgifterna är lånade från amerikanska militären, som under 50 och 60-talet forskade på exakt hur och när kroppen faller samman efter att den exponerats för radioaktiv strålning. 
I Hiroshima och Nagazaki krävde bomben tusentals offer. Och för en person boendes i Nagazakis förorter kunde det dröja upp till en månad innan döden stod för dörren. De första symptomen var akuta kräkningar och diarré under en veckas tid. Därefter följde två veckor av att personen kände sig fullt frisk utan några symptom. Men några dagar senare började sakteligen håret och huden falla av. Kvar var bara öppna sår och tredje gradens brännskador - ett liv i ångest och plågor med döden som enda smärtstillare.
Tro fan att svensken valde att grävda ner sig.

Cissi och Linnea! Tack för en riktigt trevlig helg.

.. Hela Stockholm vimlar av bunkrar, skyddsrum och militära ledningscentraler? 
I dag träffade jag Göran, en veteran när det kommer till gömda rum. Han berättade något jag egentligen redan visste men aldrig längre tänker på: I stort sett varje antydan till berg eller knalle i Stockholm hyser ett hemligt gömställe. Vita bergen, Mariaberget, Katarinaberget, alla är de skyddsrum eller ledningscentraler. Alla kapabla att härbergera tusentals Stockholmare om ryssen skulle komma. Flera av rummen används i dag som parkeringsgarage eller privata server-rum. Men en del används fortfarande frekvent av myndigheterna - faran må vara över men "better safe than sorry".
Under Johanneskyrkan i Vasastan ligger exempelvis delar av SOS-alarms högkvarter. 1200m2 fullt intakt ledningscentral, som dagligen ockuperas av räddningsverket och Stockholms stad. Dessutom.. Nej, jag sparar nog lite till en regnig dag. Stay tuned!

I dag var jag och Ciss ute och promenerade i Hammarby sjöstad. På väg ner mot färjan till söder stannar vi vid en husknut och tar skydd från blåsten. Och då kommer han. Sveriges meste utrikeskorre Rolf Porseryd him self! Stort, tycker vi och ser storögt på världsreportern. Men när hans blick möter min ser jag något jag bara trodde existerade på film. Med böjt huvud går han långsamt mot vattnet, och blicken, den är långt borta. Långt förbi miljonprojekten i horisonten. Långt ifrån tryggheten i Sverige. Ärren är osynliga men "The thousand yard stare" ligger trots det som ett avlägset skimmer i blicken. 
Och likt krigshjältarna på film har nog Rolf sett både ett och annat. Senast jag själv såg honom på TV var han i Gaza och rapporterade om lemlästade barn. Sånt glömmer man inte. Det kan man bara inte..

Vad hände med brittpopen egentligen? Vart tog svårmodig melankoli, Beatlesfrillor och ett allt för frikostigt ecstacymissbruk vägen? Alla givna ingredienser i den våg av brittpop som drog över världen någonstans i mitten av 90-talet.
Artister som Damon Albarn och Richard Ashcroft tävlade i konsten att vara så dräggiga och ohygieniska som möjligt men samtidigt vara oemotståndiga för kvinnorna. Äckligt och klyschigt enligt många i dag. Då - oslagbart!

Dagens motsvarigheter då? Ja, de enda jag kommer på är alla skitnödiga singer-songwriters som med devisen "Stockholm har blivit för litet", vallfärdar till New Yorks förorter för att leva storstadsliv. Bah! Tacka vet jag band som stannade i ett skitigt Wigan eller Manchester för det var där själen fanns. Slagsmål, vespor och Rock ´n Roll, yeah! 

Nej, alla barn, nu gör ni som farbror säger och letar fram följande låtar i era Spotifymaskiner:

So Young - Suede
Bitter Sweet symphony - The Verve
Girls & Boys - Blur
Don´t Look Back In Anger - Oasis
The Drugs Don´t Work - The Verve

Mer brittpop och melankoli åt folket!

Så länge som jag kan minnas har alltid tidningarna försökt lura oss läsare varje 1 april. Men i år vete fanken om de verkligen lyckas..

UNT: http://www2.unt.se/pages/1,1826,MC=77-AV_ID=888755,00.html?from=puff
 
DN: http://www.dn.se/sthlm/sls-nya-graddfil-ger-sittplats-och-fortur-1.834937
(Något för en viss herre på östermalm kanske)

Varför är pressfrihet viktigt? Varför ska just journalister få lov att lägga näsan i blöt över allt, och behövs de verkligen i dagens IT-samhälle där bloggen och de "fria" medierna fått allt större roll?

Svar: Därför, ja och åter ja.
Det handlar om demokrati. Öppenhet. Och utan jobbiga, nyfikna journalister som granskar makten så är det demokratiska samhällets dagar räknade. Var så säker. Men bloggen har varit till hjälp många gånger - både för demokratin och den enskilda journalisten. Det betyder dock inte att kunniga och etiska journalister inte längre har någon plats, tvärt om. Men mer om det en annan gång.
Idag skänker medierad en tanke åt Dawit Isaak, som idag suttit fängslad 2746 dagar i hemlandet Eritrea.
Brottet: Han försökte genom journalistiken föra det du och jag tar för givet till Eritrea - nämligen demokrati.
Tjatigt ämne - kanske det. Viktigt - som fan.

- Ja, det är jag som är försvaret! Menar ni att jag.. försvaret.. äntligen kan se igen ... utan hjälpmedel? Tack Google, ni vet verkligen vem jag är och vad jag behöver.

Ibland hamnar man på nån obskyr klubb på Söder. Man känner sig sjukt heteronormativ och borttappad men har oftast jävligt skoj. Andra gånger står man utanför nån klubb på Stures plan och häckar. Vakten är på dåligt humör och vägrar se den lilla handen som viftande vädjar om att få komma in i den kyliga stekarvärmen. Inge skoj.
Andra gånger, som igår, är det inga konstigheter. Platsen var Stures plan, vi slapp frysa och fick mysa med Söders grädda. Det bästa av två världar helt enkelt.
Bra där Coffe och Livet, och bra där Spyan - ni har era stunder. De är inte många, men de är få!

Civilförsvarets sambandscentral på Kulladal i Malmö lämnades i hast.
Det fanns inte längre nån hotbild från öst. Ryssen föll och Europa kunde andas ut. Kriget förblev kallt. Men kvar ligger bunkern. Öde och övergiven. Golvet är täckt av ett tjockt lager damm och lera, och i luften ligger en frän doft av diesel, terpentin och en svunnen tid. Telefoner, dieselaggregat och de topphemliga verksamhetsplanerna. Alla ligger de på sin plats.
Bunkern "Hanna" är en resa tillbaka i tiden. En resa till 50-talets Sverige och rädslan som aldrig besannades. En tid då ingen gick säker. En tid då demokrati och frihet inte var en självklarhet i Europa.

Under våren skriver jag reportage om kalla krigets Sverige. Från underjorden. Stay tuned.

Mediernas bevakning av kriget i Gaza har avtagit rejält den senaste tiden. Men fortfarande är läget kaosartat för alla de människor som bor på gränsen till helvetet.
Mohammed Omer är fotograf och uppvuxen i Gaza. Han är 24 år gammal och har förlorat flera familjemedlemmar i konflikterna. Nyligen fick han pris för sina bedrifter som orädd krigskorrespondent av svenska UD, men väntar nu på att återvända till Gaza efter att holländska myndigheter avslagit hans ansökan om uppehållstillstånd.
Säkert inget nytt under solen för många av er, men jag vill ändå passa på att promota honom lite. Gaza-historien är jävligt obekväm för många av oss, och jag förstår om man gärna inte vill ta del av allt elände som händer där nere. Men utan män som Mohammed så hade nog inte Gazaborna haft en chans. Han är ett fönster till omvärlden helt enkelt.

Länk till hans hemsida: http://www.rafahtoday.org/news/todaymain.htm
OBS. Mycket starka bilder.

Efter sex veckors praktik var det idag första dagen tillbaka i skolan i Uppsala. Och jag ska inte ljuga. Det kändes ganska tungt att gå tillbaka till ruta ett igen. Även om det egentligen inte är så. Nu är det nämligen slut på tentor och PM -  i stället väntar två månaders intensivt reportageskrivande. Frågan är bara vad jag ska skriva om.. Fan!
Jaja, jag har ju två månader på mig som sagt. Men jag är tacksam för tips.

I dag var sista dagen på redaktionen. Och jag måste erkänna att ett visst vemod sköljde över mig. Sex veckor har gått fort. Jag har träffat en massa spännande människor och har fått chansen att besöka platser andra bara drömmer om.
Det har varit en kul tid, men nu är det tillbaks till La-la-land. För det är ju det studentlivet i Uppsala är i jämförelse - en låtsasvärld full av nationer, sena vardagskvällar med öl och skratt. Sånt som folk i den riktiga världen bara har hört talas om i sagorna. Men Uppsala finns på riktigt. Sanna mina ord, och på söndag är jag där igen.
Måtte jag inte dö av leda.. 

Igår var jag och min franske vän Hervé (bilden) i Kåseberga på Österlen, och fiskade havsöring. Tanken var att komma så långt bort från vardagen som möjligt. Inte hetsa, finanskrisa eller deadlina. Bara fokusera på att hitta fesken och insupa havsluften. 
Sagt och gjort, men när vi kom tillbaka till den lilla fiksebyn och satte oss för att äta, så såg jag något skojigt som fick mig att återvända till verkligheten för en stund: På Kåseberga Fisk kan man enbart köpa Kvällsposten och Expressen. Aftonbladet ligger snyggt placerad bredvid disken och är gratis att ta för den som inte vet bättre.
Den du Jan Helin.

Jag fångade för övrigt en lax. Från land. Med havsöringsutrustning. Kanske inte så spännande för alla, men det om något förtjänar fan lite medieutrymme!

I går häktades den av tennisdemonstranterna som sparkade av lamporna på en polisbuss, i Malmö förra helgen. Han misstänks för våldsamt upplopp - en dom som kan ge upp till tio år i finkan.
Jag var själv med vid häktningsförhandlingen och måste säga att killen inte såg vidare besvärad ut. Med en axelryckning och ett skevt leende lämnade han salen med häktespersonalen. Antingen är pojken hård som sten, eller så är han för dum för fatta vad som väntar. I kriminella kretsar kallas häktet på Kungsholmen i Stockholm, Dödens hus. Anledningen - antagligen tar fler människor livet av sig här, än någon annan stans i Sverige. Min gissning är att häktet i Malmö inte ligger långt efter.
Trevlig helg.