medierad

"Att läsa en kvällstidning är som att kyssa Pamela Andersson. Att läsa en morgontidning är som att kyssa sin syster, fattar du?" - Allas vår sportchef.

På Kvällsposten finns en massa roliga människor. Vissa är medvetet skojiga, andra är bara kufar som tilltalar mina faders-moderskänslor, och är skojiga på grund av det. Men finns en man som enbart vinner respekt hos mig (även om han också är ett original på sitt sätt). Nämligen sportchef Kent Hansson.
Det som gör denna 40-talist så cool, är hans sköna, ungdomliga inställning till livet.
Till att börja med: Kent är 61 år gammal och lyfter strax under 170 kilo i bänkpress. 170 kilo. Dessutom är han gammal boxare, och har ett anlete därefter. Men det spelar mindre roll. Det som gör honom ungdomlig i mina ögon är hans inställning till allt som är nytt. Och framför allt det som rör medievärlden. Kent lovordar bloggar, Twitter, Facebook, you name it. Han avskyr farbröder som Jan Guillou som dagligen dissar bloggen, och kallar den snick snack. Det går inte hem hos 61-årige sportchefen Kent Hansson.
Kul, Kent. Ännu finns det hopp för 40-talisterna.

Läs och Lär: http://www.kvp.se/kronikorer/kenthansson

P.s Anledningen till varför jag inte postar en bild är på grund av risken att bli stämd och/eller prylad av Kent. Rätt bra klipp i de där nävarna.. 

I dag kom Expressens nya chefredaktör, Thomas Mattsson, till Kvällspostens redaktion och visade upp sig. Spännande. Men var det givande? Ja, kanske lite. Åtminstone för de som har sitt på det torra.
Jag ska inte gå in på vad han sa - gör jag det så kan jag nog stanna i sängen på måndag morgon nämligen - men låt oss säga så här: Potentiella nedskärningar i den ordinarie personalstyrkan bådar knappast gott för oss andra i pöbeln - vikarier och praktikanter och annat löst folk. Men det är synd att hänga läpp, vi hade i alla fall tur med vädret..

Gammelmedia mig hit, gammelmedia mig dit. Jag är trött på rädslan för de nya medierna. Ja, det vill säga de "gamla" mediernas rädsla. Var inte så ängsliga och bloggkåta. Det löser sig. Folk vill köpa era tidningar, de vet bara inte om det än.
Jag tror nämligen att min generation (80-talisterna) och generationen efter, måste tröttna lite på hajpen först. Vi kommer aldrig sluta blogga, twittra eller facebooka. Men vi kommer börja köpa tidningen igen. Den är nämligen oslagbar på bussen, toa eller vid matbordet. Vi är alldeles för ängsliga för att vara utan.
Dessutom blir aldrig riktigt bra journalistik gammal. Fråga Strindberg, Hemingway eller Jolo.

Svenska Dagbladet har under hösten bevakat de cirka 400 svenskar som just nu tjänstgör i Afghanistan. Under tiden man arbetat med reportagen har man haft mejlkontakt med förbanden och de enskilda soldaterna.
I veckan berättade Svenskan att försvaret nu har krävt soldaterna på kopior över alla mejl och andra kontakter med SVD. En svensk myndighet kräver alltså att få ta del av det samtal de anställda har med media. 2009. Att de aldrig lär sig. Detta är ett solklart brott mot grundlagen, närmare bestämt meddelarskyddet och efterforskningsförbudet. Det är nämligen förbjudet att som myndighet efterforska i vem som talat med pressen, och om vad. Det är dessutom en RÄTTIGHET, för att inte tala om en skyldighet som tjänsteman, eller i det här fallet soldat, att berätta för oss andra i samhället vilka ogentligheter som förekommer inom myndighetens lyckta dörrar. Det är en förutsättning för det svenska demokratiska samhällets existens.
Nu utreds huruvida man har begått brott mot grundlagen, och vem i så fall som ska stå till svars för brotten. Förhoppningsvis tar justitiekanslern upp målet och driver det i domstol. Det är viktigt att samhället säger ifrån. Dock är det lite tråkigt att de redan så skamfilade försvaret utåt sett får bära hundhuvudet för något som nån maktfullkomlig idiot i informationsstaben ställt till. Klant. 

Gratistidningen Metro avslöjar idag att de planerar skära ner på arbetsstyrkan i syfte att möta de kommande, tuffa tiderna. Ett förbannat dumt drag.
Metro är en viktig tidning. Faktum är att den faktiskt så pass viktig att det är den sista tidningen som borde skära ner. Varför då undrar kanske någon - det är väl ändå ingen som läser den där blaskan seriöst. Och det det så lär de ändå inte missa något viktigt.
Ja, förvisso. Skulle man jämföra Metro mot exempelvis Svenskan, som jag själv läser på morgonen, så har antagligen vår kära gratisblaska inte en chans när det kommer till innehåll och journalistiskt hantverk. Men vilka är det å andra sidan som läser Svenskan och vilka läser Metro. Men framförallt, är de båda gratis?
Svaret på det sistnämnda är nej. Hu nej! 2000 spänn per år tror jag att Svenskan kostar. Och då är jag student. 
Vad gäller läsarkrets och spridningen så visar forskning från Göteborgs universitet att tidningsläsning bland exempelvis unga invandrarkillar i storstäderna ökade markant när Metro och dess konkurenter kom till. En läsargrupp INGA av de svenska morgontidningarna någonsin lyckats nå ut till.

Mediernas viktigaste uppdrag är att förse läsarna med information om vad som händer i maktens korridorer, och vid eventuella ogentligheter avslöja de ansvariga. Denna tjänst bör och ska nå alla i samhället. Det är en förutsättning för att demokratin ska fungera. 
Tack Metro för att ni fortfarande finns och förser samtliga, intresserade medborgare med det viktiga nyhetsflödet. Och hörni, vänta med nedskärningarna ett tag till. Ännu är det inte kris.

Den senaste tiden har de flesta svenska dagstidningars förstasidor, ledare och diskussionssidor uteslutande handlat om finanskrisen. Eller åtminstone den kommande krisen. För hur är det egentligen? Krisen uppstår väl inte föränn vi väljer att se den som en kris, och med det slutar konsumera? Först då stannar väl egentligen ekonomin av och vi småfolket får mindre pengar i plånboken?

Hur det än är så känns det som att vi läsare behöver ett brejk från domedagsprofetior och nattsvarta reportage om banker och folkkära biljättar som går i graven. Men idag, som ett brev på posten, så kom äntligen avbrottet. Idag handlade nämligen ledarna inte om pengar och elände, utan om den nya S, MP, V- koalitionen. Det vill säga Mona Sahlins minst sagt ryckiga allianspolitiska cirkus där temat är att  först utesluta för att sedan välkomna med öppna armar. Märkligt det där. Alltså inte välkomnandet utan snarare uteslutandet, det var ju nämligen ganska givet att Ohly skulle vinna sympati bland svenska folket efter att MP och S så känslokallt stängt ut "den lilla mannen" ur gänget. För det är väl det svensk vänsterpolitik handlar om, att alla ska få vara med? Även före detta kommunister.

PJ Anders Linder är en av de ledarskribenter som idag ägnade kolumn åt att såga Sahlins politiska ledarskap. Han menar att det är oförsiktigt av S att ställa sig bakom vänsterpartiet, och att man redan idag, två år innan val, påstår att de åsikter V har även delas av S. I alla lägen. För så kommer det nämligen att bli - ger du din röst till S så kommer det även att gynna V.
Hur skulle det se ut om V skulle ha mandat i landets utrikespolitiska frågor, frågar sig Linder, de är ju för tusan EU-kritiker ut i fingerspetsarna! Ja, kanske har du rätt PJ Anders. Men å andra sidan så är löften till för att brytas. Åtminstone inom politiken. Jag är inte särskilt orolig, sossarna är inte kända för att vara några politiska snillen i alla lägen, men lille Ohly tror jag de har under kontroll över. Hur som helst så var det i alla fall skönt med ett brejk i dessa dystra dagar. Now back to business.

Såhär kunde de se ut en gång i tiden, journalisterna. Charmiga värre, men tyvärr en udöende art..

Okej, blogg alltså. Det trodde jag aaaldrig! Men nu är man alltså här. Gud!

Ungefär så brukar det låta då en ny bloggare kommer till världen. Först ett ursäktande där ett smygogillande mot bloggandet proklameras, och sedan tar det fart. Och ofta så det står härliga till. Snart är han eller hon en del av det som tidigare dissats och förklarats som en övergående fluga. Men flugan bestod och nu är han/hon här. Mitt i bloggandet, mot sina tidigare så hårda principer. Och, han/hon älskar det! Jävla hycklare.
Jag å andra sidan ursäktar mig inte. Att som journalist dissa bloggandet är ungefär lika begåvad som att urinera i motvind. Nya mediers intåg innebär att det inte längre finns plats för gamla mediestofiler som envisas med att "det minsann var bättre förr". Det funkar inte. Du blir omkörd av både Blondinbellor och Schulmän så det visslar om det. Men missförstå mig rätt, skulle jag fått bestämma så hade förmodligen aldrig bloggen kommit till. VA!? utbrister min enda läsare (Hej Anna). Jo, såhär; dels är papperstidningarna betydligt mer charmiga än en plottrig datorskärm. Men framförallt får pöbeln, sånna som jag alltså, utrymme att säga vad vi vill, till vem som helst, utan förbehåll. Skrämmande.

Nej, surgubbe å sido, nu ska det fanimej bloggas så det står härliga till! Och det som ska behandlas är framförallt de frågor i media som jag själv - och förhoppningsvis ni andra med - funderar över, eller åtminstonde en analys av. Bloggen är alltså framförallt en ventil för mina egna analyser av vad som händer i medierna. Men den är också en chans för läsaren att tycka till. Så tyck till nu.
Trevlig läsning.
/Kristoffer