medierad

Vad hände med brittpopen egentligen? Vart tog svårmodig melankoli, Beatlesfrillor och ett allt för frikostigt ecstacymissbruk vägen? Alla givna ingredienser i den våg av brittpop som drog över världen någonstans i mitten av 90-talet.
Artister som Damon Albarn och Richard Ashcroft tävlade i konsten att vara så dräggiga och ohygieniska som möjligt men samtidigt vara oemotståndiga för kvinnorna. Äckligt och klyschigt enligt många i dag. Då - oslagbart!

Dagens motsvarigheter då? Ja, de enda jag kommer på är alla skitnödiga singer-songwriters som med devisen "Stockholm har blivit för litet", vallfärdar till New Yorks förorter för att leva storstadsliv. Bah! Tacka vet jag band som stannade i ett skitigt Wigan eller Manchester för det var där själen fanns. Slagsmål, vespor och Rock ´n Roll, yeah! 

Nej, alla barn, nu gör ni som farbror säger och letar fram följande låtar i era Spotifymaskiner:

So Young - Suede
Bitter Sweet symphony - The Verve
Girls & Boys - Blur
Don´t Look Back In Anger - Oasis
The Drugs Don´t Work - The Verve

Mer brittpop och melankoli åt folket!