medierad

Strax efter presidentvalet i förra veckan belägrades gatorna i Irans huvudstad Teheran av missnöjda väljare. Valfusk hävdar medborgarna och slåss nu i tusentals med både näbbar och klor för demokratisk rättvisa.
Valfusk alltså. Jag är skeptisk. Irans medborgare är som bäst spelpjäser i världens mest pinsamma ursäkt till demokrati. Ordet val är nämligen direkt kopplat till just demokrati, ett ord som president Ahmadinejad inte ens kan stava till.
Precis som i forna Sovjetunionen, när kommunistledarna klappade sig för sina demokratiska bröst och kallade till val, är presidentvalet i Iran endast ett spel för galleriet, dvs "medborgarna" och omvärlden. I själva verket handlar det inte om riggade val och valfusk, Nepp, i själva verket är fanns det nog aldrig något val. Valurnorna är blott demokratiska soptunnor i mullornas tjänst - obamhärtigt gapande med enda syfte att vilseleda iranska folkets hopp om rättvisa.

I Iran är kvinnor enligt lag underställda män. I Iran straffas homosexualitet med döden. I Iran styr "moral" och Sharia. I Mellanösterns pärla Iran finns inget utrymme för varken val, diskussion eller reson, och ve den jävel som försöker säga något annat - då blir det 10 000 ton trotyl i huvudet och en riktigt, riktigt lång och kall kärnvapenvinter till jul.

Att sätta rubriker är bland det svåraste en journalist möter i sitt arbete. Rubriksättning kräver kunskap, timing och fantasi. Rubriken ämnar att fånga ögat, locka till läsning och viktigast av allt: sälja lösnummer!
Runt Möllevången i Malmö är affärsinnehavarna kända för att vara kreativa. Och framför allt när det gäller skyltning och annonsering. Här har vi alla mycket att lära, jag menar "Vet Ni!!"
- nej vad då, vad är det som händer, är det något jag BORDE veta? Nu gäller det fan att agera fort, här är det nåt riktigt bra på gång!
Med en sådan rubrik hade Expressen utan problem kört om Bladet. Sanna mina ord!



Och framför allt med en löpsedel som denna: uppenbarligen säljer butiken halva extranycklar.. eller?

Dvs på El giganto, los super marcado del electronica! Och ganska kul var det - kul att träffa alla kollegor igen, kul att se hur butiken förändrats men samtidigt förbli den samma. Dock var det oerhört jobbigt att som ny på sin gamla arbetsplats lämnas ensam som enda säljaren i butiken under 30 minuter. Fattar ni, 30 minuter. Själv. Bland världens mest krävande kunder. Skrämmande..
Men jag klarade biffen. Galant, om jag får säga det själv. Nu hoppas jag bara att Sydsvenskan ringer in mig för gott så att jag aldrig behöver komma tillbaks till detta hellhole on earth..

Jag vill passa på att hälsa familjen Nilsholm välkomna till bloggen. Ni är så fina båda två.

Överförfriskad, väldressad man i garderobskön: Alla har en story, men ingen lyssnar.
Jag: ...

Vecka 31 bör ni alla läsa Trelleborgs Allehanda. Då kommer nämligen jag vikariera som reporter i "Trellehulla", palmernas stad. Och fuckar jag inte upp det totalt efter det kommer även Sydsvenskan, Ystad Allehanda, City och Helsingborgs Dagblad utnyttja mina tjänster under sommaren. Åtminstone om jag får tro Sydsvenskans eminenta rekryteringskonsult Carin. 
Tack för det Carin. Jag ler inombords. Både stort och brett.
Och likt Gert Åke Fylking - mannen som en gång uppfann "propellern" - har jag egentligen bara en vettig sak att säga: ÄNTLIGEN!


Palmernas stad i all sin prakt

1. Autumn leaves
2. My Funny Valentine
3. The Thrill Is Gone
4. I Fall In Love To Easily
5. Sad Walk

I dag drog jöken (handelsrätt) igång. Första dagen i skolan och givetvis kom jag för sent, men det överraskar nog ingen antar jag. Men det värsta är att en ond cirkel riskerar att formas: klassen består av cira hundra slöa studenter och föreläsningarna hålls i en enorm hörsal. Det innebär att man kan komma hur sent som helst utan att någon varken märker det eller bryr sig. Förenat med livsfara om man som jag är patologiskt morgontrött och gärna snoozar ett par gånger extra varje morgon. Brr.

Nej, riktigt så illa är det inte. Och om sanningen ska fram så jag ser faktiskt fram emot en sommar i juridikens tecken. Det råder en skön dikotomi inom handelsrätten - inga entydiga svar men ändå alltid svar på tal. Kan bli en kul utmaning. Och ja, jag ska försöka komma i tid i fortsättningen. Jag lovar.

"Vad märkligt, det sticker ut ett rör där mellan stenarna", säger Simon medan vi går mot bilen. Jag som tidigare läst om ett hemligt rum i en av pirarna i Malmö i Sydsvenskan, hoppar nyfiket ner på stranden och kryper in i det bäcksvarta hål som leder in under piren. Efter ett par minuter famlandes i makadam, rutten tång och totalt mörker hittar jag slutligen en meterhög dörr på glänt. Försiktigt och något motvilligt går jag in. Ett cirka 15kvm stort rum visar sig i det dunkla ljuset från springan bakom mig. "Känns konstigt att gå med skor inomhus", tänker jag medan vi tassar över den nylagda ekparketten. 
Väggarna är vitmålade och har på sina ställen fått ge plats åt ett par massiva stenbumlingar som varit för stora att schakta ut. Längs en långsidan löper en grov trästock som antagligen varit en mast på en båt någon gång i tiden. Mörk och sprucken vittnar den om hårda stormar och oväder, men i dag en utmärkt sittplats för nyfikna Malmöbor på upptäcksfärd.
Med hjälp av den klena lampan i Simons SonyEricsson-mobil hittar vi en ask med choklad och en hälsning från byggarna. Men ingen av oss är vidare sugna på godis, särskilt inte godis inuti en pir, så vi låter dem ligga.
På en hylla ligger en gästbok att skriva i, och just som jag börjar kladda ner några väl valda ord hör vi ett prasslande ljud utifrån. Uråldriga instinkter får mitt hjärta att slå fortare - vem fan kan det vara? Kan någon ha hört oss? Kanske är det polisen, kanske får man inte ens vara under en pir så här? Men min hjärtfrekvens återgår snart till det normala  - genom det lilla hålet kryper en liten skallig man med stora glasögon. På bred småländska hälsar han upprymt och synar oss intensivt. "Vad fan är oddsen att en annan upptäckare ska komma och upptäcka just i dag", tänker jag och ler vänligt. "Bara han håller snoppen innanför brallorna nu", tänker den något mer skeptiske Simon och tar ett demonstrativt steg bakåt. 
--- 
"Piren" är ett konstprojekt skapat av Nils-Petter Löfgrens och Erik Vestman. I hemlighet byggde de det lilla vardagsrummet utan varken myndigheters eller medborgares vetskap. Efter att de i våras slutligen avslöjat sin hemlighet för Sydsvenskan visade de upp sitt verk för konstintresserade Malmöbor under hiphopfestivalen "International Urban Arts Manifestation". I dag tillhör rummet inuti piren alla. Så länge som vädrets makter låter den finnas kvar vill säga. 
Tryck HÄR om ni vill läsa mer om"konstprojekt "Piren". Se även grabbarnas egna bildspel om bygget. Grymt snyggt. 


Den lille mannen skriver något läskigt i gästboken.

Ge mig nu bara ett jobb någon, så blir jag glad!

Klockan 15.00 samlas alla Uppsala universitets små journaliststudenter i hörsalen på Ekonomikum. På agendan står tal, gratulationer och böl. Usch vad det pirrar i magen på mig. Jag är nervös. Gillar inte avslutningar och farväl. För det är precis vad det är, farväl. I övermorgon åker nämligen denna nykläckta journalist hem. Hem till Skåne, Malmö och Lund. Frågan är bara om och när jag kommer tillbaka.
Jag mår lite illa nu.

"Alex, din morfar, Sven Stolpe, han var i alla fall inte slussvakt i kloakerna. Och jag ser också att ni har aldrig deltagit i en offentlig debatt där du reser mellan ögat och hjärtat. Det är den längsta resan på jorden, för där krävs det inget visum och inget pass. INGEN har vågat möta mig öga med öga med ordet. Ordet väger ingenting och det färdas med ljusets hastighet, trettio tusen millisekunder." - Björn läxar upp Alex Schulman i TV4 Debatt.

Och det med råge. 29 465 tecken långt blev premiärinlägget. 29 465.. Det är bara 1500 tecken mindre än mitt senaste reportage, som för övrigt tog mig cirka sex veckor att knåpa ihop (inklusive research osv förvisso, men ändå).
Jag tror vår gode finansminister har lite att lära när det kommer till bloggandet. Se och lär Anders - 398 tecken och allt är sagt. 

Förundras över mastodont-inlägget här

.. sen är det slut - good bye Uppsala, och det är inte - precis som när jag lämnade Malmö för två månader sedan - helt utan vemod. Trots att jag ofta svurit åt Uppsala och dess invånares hurtighet, svennighet och självgodhet, gillar jag staden: sådär mysigt sömnig, fast med drag.
Hemma i Malmö väntar osäkerhet. Än så länge inget bekräftat jobb över sommaren och närmast till hands står just nu "Jöken" - en tung sommarkurs på Lunds universitet som jag kommer läsa bara för CSN-pengarnas skull.
Helst av allt skulle jag vilja ha ett kvalificerat jobb, något jag tycker inte är allt för mycket begärt efter fyra år på universitetet och dubbla examen. Eller?
Men nu är det som det är. I dessa tider får jag nöja mig om gamla hederliga Elgiganten vill ha mig i två månader. Vem fan sa att plugga skulle göra livet enklare?

"Mina berättelser är flyttfåglar som söker värmen och jag ger mig inte förrän de hittar ett bo i ditt hjärta. Om du knyter handen kan du inte skriva vackert. Sträck i stället fram den så får du kanske hälsa på din fiende." - Aftonbladet 090517.

Bara tänk er ljudet av dessa ord när de rullar av Björns tunga i en mörk Jaguar någonstans i Rosengård. Så vackert. Så kul. 

..att domkyrkan i Uppsala är världens största. Eller borde i alla fall vara.
Kolla bara hur små människorna är i jämförelse med "über-schabraket"..
 

Från Vita husets "correspondent dinner". Obama lättar upp stämningen något genom att köra en klassisk "roast" - se och lär alla Grillad-komiker, för det här är riktigt bra!

http://www.youtube.com/watch?v=2J-7HLgsbwg